Poeten Lars Englund blev under 1940- och 50-talen uppmärksammad för sina mästerliga kortdikter, inspirerade av österländsk diktkonst, och för sin impressionistiska naturlyrik. Hans dikter hyllades ofta av kritikerna – poeten Erik Lindegren skrev i en recension 1946 att ”Englund är kanske den som har drivit den impressionistiska antydningens konst längst i detta land.” Men trots lovorden är Englunds dikter mycket undanskymda idag.
Flyktighet som bevarar vill bidra till att hans ordkonst inte glöms bort. I studien uppmärksammas de traditioner och författarskap som betytt mest för honom, men störst utrymme får analytiska närläsningar av enskilda dikter. Naturintryck och kärleksdikter är återkommande, men här finns också varsamma försök att närma sig en möjlig transcendens. En del tidigare opublicerat material ger intressanta sidobelysningar av Lars Englunds verk.