Under de senaste årtiondena har omtanken om och intresset för brottsoffer stadigt växt i Sverige. Trots detta saknas fortfarande kunskap om hur brottsoffer upplever mötet med olika aktörer i samhället. Denna bok handlar om brottsoffers möte med rättsväsendet, i första hand polisen. Frågor som tas upp är brottsoffers uppfattning om polis, åklagare och domstol, främst avseende bemötande, tillgänglighet och information.
Mycket tyder på att det har varit svårt att i praktiken utforma verksamheten i enlighet med statsmakternas intentioner. Det förefaller med andra ord finnas ett glapp mellan teori och praktik. Frågan är emellertid om dessa problem är unika för brottsofferområdet eller om det snarare handlar om generella problem inom rättsväsendet, vilket gör det svårt att få genomslag för nya arbetssätt och få gehör för ”nya” områden.
I boken diskuteras olika hinder mot och möjligheter för att i praktiken omsätta statsmakternas intentioner inom brottsofferområdet. Beror svårigheterna på resursbrist, bristande intresse eller otillräcklig kunskap? Eller finns det andra och kanske mer strukturella och organisatoriska förklaringar? Och vilka möjligheter finns? Handlar det om förbättrad lagstiftning, hårdare tag mot gärningsmän eller andra åtgärder för att i praktiken få genomslag för prioriteringarna?
Framställningen bygger dels på empiriska studier som innefattar ett stort antal brottsoffer, dels på en omfattande genomgång av tidigare forskning och arbeten inom området.
Magnus Lindgren är viktimolog och verksam vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet samt vid Rikspolisstyrelsen.