I "Incestdikt" skriver Lizette Romero Niknami fram en fruktansvärd situation: en tonårsflicka utsätts för våldtäkt inom familjen. I texter som talar inifrån en gotisk lägenhet, genom tonåringens dagboksanteckningar, rimmad vers och förhörsprotokoll rör sig boken mot frågan om berättandets utsatthet. Hur är det möjligt att ta sig ut ur tystnaden, när det innebär att man förskjuts? Hur ska brottet kunna benämnas, när de som borde lyssna vägrar att överhuvudtaget kalla det för ett brott?