"Doften, när de rörde sig genom porsriset" är en känslig och vacker kortroman som rör sig i det sena 1700-talets och det tidiga 1800-talets Orsa. Utifrån omfattande kulturhistoriska undersökningar skriver Birgitta Lillpers här i skönlitterär form om en person som faktiskt funnits: Matslofva Erik Olsson, döv bonde och lysande träkonstnär. Det är en berättelse om människor som lever i armod, men ändå har ett liv fyllt av kärlek och skönhet, nära jorden och varandra. Den rättskaffens Matslofva blir gift med Karin, och de är lyckliga tillsammans. Paret får flera barn, varav vissa liksom sin far är döva, och inom familjen utvecklas ett slags teckenspråk för att kommunicera. Karin är musikalisk och har av sin bror ärvt en fiol som hon brukar spela på mot betalning på olika tillställningar. Men en dag rumlar en av bygdens män, full och förvirrad, in i deras hus, och fiolen hamnar i eldstaden. Familjen sörjer det värdefulla instrumentet, och Matslofva lovar att han själv ska bygga en ny fiol till Karin. Men åren går och han blir allt svagare. Hans mål är att Karin ska få fiolen, till sist.