Min vekling: förolämpning, ömhetsbetygelse, självhat – eller det mänskligaste av tilltal?
I UKONs nya diktsamling är människan en spröd vävnad: en kropp som blöder och sväljer, begär och gör ont. Här finns fåniga flygfän och ett förbud mot dörrar, här finns en kyckling, en klänning och en död vän – allt uppklätt i ett språk som försöker sy ihop vad som ständigt slits ned och riva sönder vad som ändå håller samman.
SAOB: VEKLING, best. -en; pl. -ar, veklig person; viljesvag, hållningslös ynkrygg, ”mähä”; förr om förvekligad njutningsmänniska, vällusting.